Bilaga 1 Promemoria om tystnadsplikt inom Svenska kyrkan

Bakgrund

2006 års kyrkomöte beslutade att med anledning av motionerna 2006:33 och 2006:48 uppdra till Kyrkostyrelsen att klargöra de kyrkoordningsreglerade tystnadsplikternas innebörd och omfattning och vid behov återkomma till Kyrkomötet med förslag till ändringar i kyrkoordningen. Denna PM avser att klargöra det gällande läget beträffande de kyrkoordningsreglerade tystnadsplikternas innebörd och omfattning.

Offentlighet inom Svenska kyrkan

Offentlighetsprincipen är den samlande beteckningen för ett antal fri- och rättigheter enligt regeringsformen och tryckfrihetsförordningen, nämligen yttrandefriheten, informationsfriheten, rätten att ge ut tryckta skrifter och att fritt meddela sig med författare, utgivare av tryckta skrifter och journalister. I tryckfrihetsförordningen finns också bestämmelser om rätt att ta del av myndigheters allmänna handlingar.

Svenska kyrkan var en del av det offentliga fram till millennieskiftet men även efter relationsändringen tillämpar kyrkan en offentlighetsprincip när det inte är uppenbart att andra intressen väger tyngre. Denna offentlighetsprincip som är reglerad i lagen (1998:1591) om Svenska kyrkan motsvarar i allt väsentligt vad som gäller i det allmänna.

I motiven till de ändrade kyrka-statrelationerna (prop. 1997/98:116 sid. 64 f.) kan man läsa bl.a. följande:

Andra kyrkolagsutskottet i Kyrkomötet uttalade i samband med reformen följande (Extra kyrkomötet, 2KL 1997:8 s. 21):

Bestämmelser om handlingars offentlighet finns i kyrkoordningens tolfte kapitel.

Biskopens, prästens och diakonens tystnadsplikt som regleras i kyrkoordningen är undantag från offentlighetsprincipen. I kyrkoordningen finns även bestämmelser om handlingssekretess, dels angående sådant som faller under biskops, prästs eller diakons tystnadsplikt, dels sådant som handlar om personliga och känsliga uppgifter, viss ekonomisk information m.m. Bestämmelserna är formulerade som förbud mot att röja uppgifter.

Genom kollektivavtal skyddas samma uppgifter som finns i kyrkoordningens förbud genom att där föreskrivs tystnadsplikt för uppgifterna. Uppgifterna får alltså inte heller röjas muntligen av dem som omfattas av kollektivavtalet.

De gällande kyrkoordningsbestämmelserna

Kyrkoordningens bestämmelser definierar tystnadsplikten utifrån de tre uppdragen inom det kyrkliga ämbetet, vigningstjänsten.

I 30 kap. 3 § kyrkoordningen regleras biskopens tystnadsplikt som har sin grund i prästens tystnadsplikt:

Kyrkoordningens 31 kap. 9 § handlar om prästens tystnadsplikt:

Diakonens tystnadsplikt regleras i 32 kap. 9 §:

En motsvarighet till biskopens, prästens och diakonens tystnadsplikt vid muntlig bikt, enskild själavård och själavårdande samtal finns angående skriftliga handlingar i kyrkoordningens 54 kapitel, Undantag från offentlighet för handlingar 1 §:

Brott mot tystnadsplikt straffas. För en biskop som brutit tystnadsplikten gäller bestämmelserna i 30 kap. 5 § kyrkoordningen:

För prästen i 31 kap. 12 §:

Motsvarande bestämmelser för diakonens del finns i 32 kap. 12 §:

Ledamöterna i domkapitlet skall avlägga tystnadslöfte enligt 9 kap. 9 § kyrkoordningen

Likalydande bestämmelser finns för ledamöterna i Ansvarsnämnden för biskopar och Överklagandenämnden 14 kap. 7 § resp. 16 kap. 6 §.

I 54 kap. (Undantag från offentlighet för handlingar) 2 § kyrkoordningen finns förbud mot att röja personliga och känsliga uppgifter i den församlingsvårdande verksamheten:

Förbud mot röjande av uppgifter i andra verksamheter finns vidare i 54 kapitlet.

Övriga bestämmelser om tystnadsplikt

Dessutom finns andra bestämmelser om tystnadsplikt som gäller för Svenska kyrkans anställda men som inte är reglerade i kyrkoordningen och följaktligen inte ingår i det aktuella uppdraget.

För alla anställda finns kollektivavtalsreglerad tystnadsplikt enligt Kyrkans avtal 05, i bilaga 3 punkt 21:

Vissa kyrkligt anställda kan dessutom omfattas av lagligt reglerad tystnadsplikt. Enligt socialtjänstlagen gäller tystnadsplikt för den som är eller har varit verksam inom enskild familjerådgivning och även inom barn- och ungdomsverksamhet som bedrivs med tillstånd av länsstyrelse eller kommun.

Inom Svenska kyrkan förekommer också tystnadspliktsförbindelser för frivilliga medarbetare.

De aktuella tystnadspliktsbestämmelsernas framväxt inom Svenska kyrkan

I den tidiga kristna kyrkan var bikten offentlig men vid sidan av utvecklades den enskilda bikten, från början för mer vardagliga synder. Senare blev den enskilda bikten regel inom kyrkan. Att bikthemlighet kom att råda var naturligt. När den biktande fått förlåtelsen finns inte synden längre. Då skall den inte heller nämnas. Inom Katolska kyrkan är bikten ett sakrament, Luthers hållning angående biktens sakramentsstatus var inte helt entydig.

1686 års svenska kyrkolag innehöll bestämmelser om hemligt skriftermål i 7 kap. 1 och 2 §§ (här med modern stavning):

Om en person berättade om ett planerat brott skulle prästen försöka ta reda på alla omständigheter och råda personen att själv avslöja planerna för myndigheter. Om det inte gick måste prästen ”åtvarna” den som hotades av brottet. ”Men icke må någon lärare tvingas att

Enligt 1975 års regeringsform krävdes uttryckligt lagstöd för att det skulle kunna hävdas att tystnadsplikt gäller. Det innebar att prästens tystnadsplikt bara kunde omfatta bikten, inte annan själavård. Trots att bestämmelser om det saknades hade det ändå ansetts ingå i prästämbetet att tystnadsplikt gällde för all själavård, så som kyrkolagsutskottet konstaterade vid 1975 års kyrkomöte (Kyrkolagsutskottets betänkande nr 12, 1975):

Behovet av ett tillägg i lagtexten vad gällde själavård i övrigt var desto mer angeläget som den enskilda själavården utvecklats avsevärt under 1900-talet. Samtal inför kyrkliga handlingar som kunde bli själavårdande, telefonjourer och prästers specialisering för arbete med olika grupper nämns i litteraturen som exempel på nyare arbetsformer som uppenbarligen svarat mot aktuella behov.

1975 års kyrkomöte anhöll hos regeringen om en utredning med uppgift att lägga fram förslag till lagstiftning om prästs tystnadsplikt. Regeringen lämnade till 1979 års kyrkomöte ett förslag till ny lag om tystnadsplikt för präst i svenska kyrkan där själavårdande samtal inkluderades och där formuleringen omfattade även dem som inte hade prästtjänst (Skr 1979:3):

I skrivelsen konstaterades att samtycke från den som biktat sig inte ansågs kunna lösa prästen från hans tystnadsplikt och att tystnadsplikten enligt rättegångsbalken hade ovillkorligt företräde framför vittnesplikten samt framför meddelarfriheten enligt tryckfrihetsförordningen. I Tystnadspliktskommitténs betänkande som låg till grund för skrivelsen resonerades angående den enskildes möjlighet att lösa prästen från tystnadsplikten (Tystnadsplikt och yttrandefrihet SOU 1975:102 sid. 236):

Kyrkolagsutskottet tyckte att regeringens förslag var tillfredsställande (bet. 1979:1):

Regeln att personen inte kunde lösa prästen från tystnadsplikten kom alltså att gälla även för själavårdande samtal. Under kyrkomötesbehandlingen 1979 tog biskop Bertil Werkström upp ett problem som förslaget riskerade föra med sig. Det kunde enligt honom eventuellt tolkas så att det hindrade präster som arbetade i team att dela med de andra i teamet vad som framkommit i ett samtal. Han nöjde sig dock med att bara ge denna kommentar då han uppfattade att kyrkolagsutskottets ovan citerade skrivning förutsatte att möjligheten till teamsamtal fanns.

Kyrkomötet föreslog att ordet hemligt i lagförslaget skulle bytas ut mot enskilt. En ny lag (1979:926) om tystnadsplikt för präst inom svenska kyrkan trädde i kraft den första januari 1981. Tystnadsplikt kom att omfatta det prästen ”erfarit under enskilt skriftermål eller under själavårdande samtal i övrigt”. Bestämmelsen om prästens tystnadsplikt fördes sedan över i 1992 års kyrkolag, 36 kap. 1 §:

I arbetet inför 1992 års kyrkolag behandlades frågan om åtvarning. I och med att 1686 års kyrkolag skulle ersättas med en ny kyrkolag föreslog Kyrkomötet att det skulle införas en motsvarighet till de bestämmelser i 1686 års kyrkolag (7 kap. 3 §) som hindrade röjande av den som planerar vissa allvarliga brott. Annars befarade Andra kyrkolagsutskottet att skyldigheten enligt 23 kap. 6 § brottsbalken att anmäla vissa allvarliga brott som var å färde skulle gälla även präster (2 KL 1991:1 sid. 21). I propositionen framhöll regeringen att så redan var fallet, brottsbalkens bestämmelser hade företräde framför 1686 års kyrkolag. Regeringen påpekade dock att det var tillräckligt om prästen t.ex. meddelade den som hotades av brottet för att han eller hon skulle undgå straff. Enligt vittnesförbudet i 36 kap. 3 § rättegångsbalken fick ju inte prästen tvingas avslöja personens identitet. Regeringen ansåg alltså inte att prästens tystnadsplikt skulle komma att inskränkas av de föreslagna ändringarna i kyrkolagen.

Med anledning av att innebörden i och tillämpningen av den obligatoriska tystnadsplikten uppmärksammats offentligt och diskuterats sände biskoparna 1993 ett brev till sina präster om prästens tystnadsplikt med råd inför vissa problem. Dessa brev var i det närmaste identiska. De tolkningsproblem som togs upp gällde samtal där personen tar upp annat än personliga frågor, att konfidenten inte kan lösa prästen från tystnadsplikten, att tystnadsplikten även gäller för anonyma samtal, särskilt påpekas här att prästen inte ens skall nämna att samtalet ägt rum, och att avidentifiering vid handledning inte räcker utan att prästen endast kan använda sig av omkonstruerade exempel. (Brev till prästerskapet i Uppsala stift finns som bilaga 3 i SKU 1995:4.)

1994 års kyrkomöte uppdrog, utifrån en motion och med anledning av regeringens skrivelse angående tystnadsplikt för diakoner, åt Svenska kyrkans centralstyrelse att utreda vissa frågor rörande tystnadsplikten. Utredningen lade fram promemorian Prästens tystnadsplikt (SKU 1995:4) som efter en remissbehandling resulterade i Centralstyrelsens skrivelse med samma titel (CsSkr 1996:4). Där fastslås att den teologiska grunden för den prästerliga tystnadsplikten står att finna (sid. 12):

Enskild själavård sågs inte bara som en oavslutad eller en del av bikt utan resultat av en utveckling där tystnadsplikten naturligt följt med och kommit att omfatta all enskild själavård trots att själva motiveringen knappast kunde tillämpas bredare.

Den då gällande termen själavårdande samtal ansågs vara diffus till sitt innehåll och medföra gränsdragningsproblem och därför föreslogs formuleringen enskild själavård. Med ändringen kom ( ur CsSkr)

Begreppet enskild själavård innebar att samtalet handlade om konfidentens personliga förhållanden. Det kunde vara nödvändigt att i ett samtal mellan prästen och konfidenten klargöra vilken sorts samtal det var frågan om. Samtalets karaktär var avgörande för om samtalet föll under prästens tystnadsplikt, det var inte fråga om någon överenskommelse. Andra samtal som var en del av prästens eller kyrkoherdens arbetsuppgifter föll naturligtvis inte under den absoluta tystnadsplikten. Med formuleringen ”behörighet att utöva det kyrkliga ämbetet som präst i Svenska kyrkan” inkluderades de som prästvigts i någon annan kyrkas ordning och som sedan fått behörighet att utöva prästämbetet inom Svenska kyrkan.

I utredningen behandlades också telefonsjälavård, handledning, konsultation och avidentifiering. Utredningen föreslog att vissa samtal inom telefonjouren inte skulle omfattas av den absoluta tystnadsplikten. Om en person ringer upprepade gånger och inte frågar efter an särskild präst utan samtalar med olika präster skulle samtalen enligt utredningen inte uppfattas som enskild själavård. Då skulle det vara möjligt för dem som arbetar inom jouren att samtala om personens problem. Detta accepterades inte av remissopinionen som Centralstyrelsen i det här fallet lyssnade till. Varje telefonsamtal var enligt styrelsen att betrakta som enskild själavård. I fråga om enskild själavård var handledning och konsultation tillåtna och ibland nödvändiga enligt Centralstyrelsen, under förutsättning att konfidenten och alla andra berörda personer blivit tillräckligt avidentifierade.

I utredningen Prästens tystnadsplikt diskuterades om konfidenten kunde lösa prästen från tystnadsplikten. Det konstaterades att tystnadsplikten inte primärt var avsedd att skydda konfidenten utan att syftet i första hand var att upprätthålla förtroendet för kyrkans själavård. Följden blev att konfidenten inte kunde lösa prästen från tystnadsplikt.

Skrivelsen behandlades vid 1996 års kyrkomöte. Läronämndens yttrande (15:1996) som tog upp de viktigaste frågorna citeras här i sin helhet:

I de olika dokumenten, Centralstyrelsens skrivelse, Läronämndens yttrande och Andra kyrkolagsutskottets betänkande, upprepades att tystnadsplikten behövde klargöras ytterligare på olika sätt. Centralstyrelsen deklarerade att den avsåg att i samverkan med biskopsmötet se till att skriftligt material om tystnadspliktens innebörd och omfattning kom till stånd.

Bestämmelsen som trädde i kraft den första juli 1997 fick följande lydelse:

Bestämmelsen om prästens tystnadsplikt överfördes i sak oförändrad i kyrkoordningen som trädde i kraft år 2000 och gäller fortfarande. Ett brott mot tystnadsplikten enligt kyrkolagen var straffbart, och är det fortfarande vad gäller samtal som förts före år 2000, vilket står i lagen (1998:1592) om införande av lagen (1998:1591) om Svenska kyrkan 2 § där bl.a. 1992 års kyrkolag upphävs:

Tystnadsplikten gäller ju livet ut, oberoende av om prästen innehar prästtjänst eller ens längre är behörig att utöva uppdraget som präst för uppgifter som har erfarits när behörigheten fanns kvar.

År 2000 gav Biskopsmötet ut biskopsbrevet Tystnadsplikt och sekretess i Svenska kyrkans arbete som reviderades 2004. Biskopsmötet ”har sett det som sitt ansvar att göra en pastoral tolkning av de regler som gäller”.

I brevet diskuteras ”strimlade samtal” där samtal kring personens tro och liv blandas med samtal om andra saker. Vidare tas upp hur brev skall hanteras, användning av tolk, personliga relationer, konsultverksamhet m.m. Om jourhavande präst sägs att problem med ringare som ständigt återkommer får bearbetas i fortbildning och handledning. Ett särskilt kapitel handlar om kyrklig personal som tjänstgör hos myndigheter eller andra organisationer. Där understryks vikten av att prästen är medveten om rollen och uppgiften i t.ex. sjukhuskyrkans arbete. För handledning ställs ett antal krav:

Det finns råd angående brev som helt eller delvis har själavårdskaraktär:

Det olämpliga i att personer som på olika sätt är beroende av varandra också har själavårdsrelation tas upp: ”Professionaliteten kräver att man inte står i beroenderelation eller nära personlig relation till varandra.”

Prästens tystnadsplikt har fortfarande stöd av rättegångsbalkens föreskrifter om vittnesförbud i 36 kap. 5 §. Domstolarna förbjuds att höra den som är präst inom ett trossamfund som vittne i fråga om något som han eller hon erfarit under bikt eller enskild själavård.

Diakonens tystnadsplikt

Innan kyrkoordningen trädde i kraft gällde för diakonen föreskrifterna i sekretesslagen (1980:100) om sekretess i Svenska kyrkans församlingsvårdande verksamhet gällande uppgifter som avsåg enskilds personliga förhållanden. Samma bestämmelser gällde alla som var verksamma inom den församlingsvårdande verksamheten. Tystnadsplikten gällde om det inte stod klart att uppgifterna kunde röjas utan skada för den enskilde eller någon honom eller henne närstående. Denna bestämmelse infogades som ett tillägg i sekretesslagen och trädde i kraft den första januari 1992.

Diakoner och diakonissor utbildades och vigdes vid de olika diakoniinstitutionerna som på enskilda initiativ växte fram i Sverige från mitten av 1800-talet. Från början anställdes de inte av församlingarna. 1920 års kyrkomöte fastställde en vigningsordning som fick varierande genomslag. Vigningsordningarna i 1942 års kyrkohandbok som fastställdes av 1941 års kyrkomöte användes sedan vid alla diakon- och diakonissvigningar. 1987 års kyrkohandbok föregicks av ett grundligt arbete i Kyrkohandbokskommittén kring de tre uppdragen ” inom ett och samma Andens ämbete för kyrkan”. 1987 års kyrkohandbok innehöll alltså en vigningsordning för diakoner, och diakonatet inom kyrkans ämbete fick då den karitativa uppgiften.(Bekännelse, gudstjänst, kyrkomöte SKU 1998:2). Kommittén förutsatte då att det också skulle ske en kyrkorättslig reglering av diakonatet.

1989 års kyrkomöte begärde, innan ovannämnda tillägg i sekretesslagen om sekretess i Svenska kyrkans församlingsvårdande verksamhet trätt i kraft, hos regeringen att diakonerna skulle få samma tystnadsplikt som prästerna (KL 1989:3). I regeringens skrivelse till kyrkomötet om en ny kyrkolag m.m. (RegSkr 1990:1) hänvisas frågan till kyrkomötet då den hörde ihop med frågan om diakonatets ämbetsstatus. 1991 års kyrkomöte föreslog med anledning av regeringens skrivelse (2 KL 1991:1 sid. 22, KSkr 1991:11) åter att diakonerna skulle få samma tystnadsplikt som prästerna. Riksdagen ansåg då att frågan borde utredas ytterligare och den hänvisades av regeringen till Kyrkoberedningen.

I Kyrkoberedningens delbetänkande Vissa kyrkofrågor (SOU 1993:46) togs diakonens tystnadsplikt upp. De i utredningen aktualiserade frågorna var om tystnadsplikten även skulle omfatta diakoner som inte arbetade i den offentliga verksamheten, alltså i privat verksamhet eller inte alls, och vidare om diakonens tystnadsplikt skulle överensstämma med prästens även i övrigt. Utredningen pekade på att personer i privat tjänst genom avtal kan ha tystnadsplikt. Ändå fann utredningen skäl att föreslå en utökad tystnadsplikt för diakoner. Dessa hade enligt utredningen alltmer kommit att medverka i det själavårdande arbetet. Vidare: ”för respekten för vigningen som ett livslångt åtagande liksom i arbetet inom den kyrkliga organisationen är av värde att diakoner har en tystnadsplikt som motsvarar prästernas.”Någon skadeprövning skulle inte ske. Utredningen föreslog formuleringen ”vigts till präst, diakon eller diakonissa” i stället för det då gällande ”vigts till det kyrkliga ämbetet som präst”.

Remissopinionen angående förslaget var splittrad (RegSkr 1994:1 sid. 57). Regeringen påpekade, med hänvisning till de domkapitel som hade påtalat att det i grunden fanns teologiska motiv för kopplingen mellan det prästerliga ämbetet och den absoluta tystnadsplikten, att ”den absoluta tystnadsplikt som gäller för prästerna är knuten till ämbetet som präst och inte till prästtjänsten”. Med hänvisning till det då pågående inomkyrkliga arbetet om det kyrkliga ämbetet avstod regeringen från att lägga fram något förslag om diakonens tystnadsplikt. Läronämnden som 1989 hade tillstyrkt att tystnadsplikten skulle utvidgas till att gälla även diakoner höll nu, med tanke på förda diskussioner och nya aspekter, med regeringen. Så gjorde även Kyrkomötet (Ln 1994:1, KSkr 1994:14).

Utredningen om Svenska kyrkans framtida organisation, inför relationsförändringen, föreslog ingen tystnadsplikt för diakoner (SKU 1998:1). Centralstyrelsen däremot föreslog i skrivelsen till Kyrkomötet att en diakon skulle ha tystnadsplikt avseende det han eller hon fått veta under enskild själavård. Om den enskilde medgav det skulle uppgifterna kunna lämnas ut, vilket motiverades med att diakonen skall, med konfidentens tillstånd, kunna kontakta t.ex. sociala myndigheter om det var i personens intresse. Kyrkomötet gjorde i viss mån annan bedömning. Andra kyrkolagsutskottet (2 Kl 1999:2 sid. 153) påpekade att diakonens tystnadsplikt inte är densamma som prästens, prästens tystnadsplikt är absolut. Utskottet ansåg att det skulle öka tydligheten i bestämmelserna om man för de olika tystnadsplikterna valde att använda olika begrepp. Det betonades att enskild själavård är ett snävare begrepp än själavårdande samtal som utskottet föredrog för diakonens del. Personen som haft själavårdande samtal med diakonen kunde alltså ge sitt tillstånd till att diakonen fick föra uppgifter vidare. Det förutsattes att det då låg i personens eget intresse och att hon bestämde vad som skulle få föras vidare och till vem.

I stället för den av Centralstyrelsen föreslagna skadeprövningen förordade andra kyrkolagsutskottet att man i kyrkoordningen skulle ta upp de undantag när uppgiftsskyldighet tar över, dels när diakonen enligt lag ålagts att uttala sig under ed, dels om det förelåg uppgiftsskyldighet enligt 71 § socialtjänstlagen (1980:620) (vilket vid 2002 års kyrkomöte ändrades till 14 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453). Detta undantag behövdes för att diakonen inte skulle bryta mot antingen vittnesplikten eller tystnadsplikten. Enligt 36 kap. 1 § rättegångsbalken får nämligen var och en som inte är en part i ett mål höras som vittne. Om vittnet utan giltigt skäl vägrar att yttra sig eller svara på en fråga kan hon eller han föreläggas vite eller häktas. Präster och motsvarande i andra trossamfund är undantagna från vittnesplikten när det gäller sådant som de fått veta under bikt eller enskild själavård. Det finns inget motsvarande undantag för diakonen.

Utskottet ansåg att uppgiftsskyldighet enligt socialtjänstlagen ”skulle mycket väl kunna omfatta diakoner som i Svenska kyrkan arbetar med barn- och ungdomsverksamhet”.

Bestämmelsen fick sin nuvarande lydelse vid 2003 års kyrkomöte. Då formulerades den berörda personens möjlighet att medge att uppgiften lämnas ut som ett undantag tillsammans med de två andra, och i stället för hänvisning till någon särskild lagparagraf fastställdes att tystnadsplikten inte gäller om det föreligger informations- eller anmälningsskyldighet enligt lag. Undantag kan handla om diakon som arbetar inom hälso- och sjukvård enligt vad som sägs i lagen om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område (kommentar till kyrkoordningen) eller, som man tänkte då, enligt nämnd paragraf i socialtjänstlagen.

Socialstyrelsen gav i januari 2004 ut handboken Anmälningsskyldighet om missförhållanden som rör barn. Där redovisas vad som i föreskrifterna om anmälningsskyldigheten enligt socialtjänstlagen avses med yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet när det gäller anmälningsskyldigheten enligt socialtjänstlagen. Med yrkesmässig verksamhet avses i Socialstyrelsens allmänna råd sådan verksamhet som bedrivs kontinuerligt och i förvärvssyfte. Trossamfundens verksamhet bedrivs inte i förvärvssyfte och faller därför inte under anmälningsskyldighet enligt 14 kap. 1 § socialtjänstlagen. För de anställda inom Svenska kyrkan gäller i så fall endast rekommendationen i första paragrafens första stycket:

Det innebär att bestämmelsen inte tar över diakonens tystnadsplikt i fråga om sådant som diakonen fått veta vid själavårdande samtal. Diakonens tystnadsplikt har på grund av Socialstyrelsens tolkning i det här avseendet fått ett annat innehåll i fråga om anmälningsplikt än vad Kyrkomötet tänkt. Det finns dock ett undantag där anmälningsplikt tar över, nämligen barn- och ungdomsverksamhet som bedrivs med tillstånd av länsstyrelse eller kommun.

Biskopsbrevet från 2004 kommenterar anmälningsskyldigheten (sid. 14–15):

Medarbetare inom kyrkan skall anmäla missförhållanden som kommer till deras kännedom på annat sätt än vid bikt, enskild själavård eller själavårdande samtal. I det senare fallet när informationen faller under tystnadsplikten har prästen och diakonen ansvaret att söka andra vägar.

Undantag från offentlighet för handlingar gäller som nämnts för diakonens själavårdande brevväxling med samma undantag som gäller muntliga själavårdande samtal (54 kap. 14 § kyrkoordningen) sedan 2003 och 2004 års kyrkomöten då bestämmelserna justerades.

Kritik, behov m.m.

Trots klarläggandena i biskopsbrevet har diskussionen om tystnadsplikten fortsatt. Synpunkter har framförts, förutom vid Kyrkomötet, i kyrklig press. Vissa frågeställningar har funnits med länge, andra har kopplingar till senare tillkomna bestämmelser och utvecklingen inom själavården. En omfattande genomgång av problematiska situationer i relation till de aktuella kyrkoordningsbestämmelserna finns i Göran Bergstrands bok Bikt, enskild själavård, tystnadsplikt – vad menar vi egentligen?

Diskussionerna handlar om prästens tystnadsplikt vid enskild själavård, tystnadsplikt och handledning, konsultation, teamarbete, telefonsjälavård, konfidentens möjlighet att lösa prästen från tystnadsplikt, syftet med tystnadsplikten, gränsdragningar mellan olika begrepp och diakonens tystnadsplikt i relation till anmälningsskyldighet.

Den absoluta tystnadsplikten

Prästens tystnadsplikt är absolut och gäller vid bikt och vid enskild själavård. Ändå skall det absoluta förstås på olika sätt vid dessa situationer. Bikthemligheten skall vara orubbad medan enskild själavård, för att den skall vara till hjälp, inte alltid kan vara lika hemlig som bikt. Denna dubbeltydighet i det absoluta är i sig förvirrande och otillfredsställande.

Det tycks råda konsensus kring behovet av handledning och konsultation vid enskild själavård. Avidentifiering och ”breddad tystnadsplikt” som omfattar även handledaren upplevs ändå som problematiska. Det är omöjligt att gardera sig mot risken att avidentifiering inte fungerar. I samband med enskild själavård får dessutom konfidenten som egentligen inte kan lösa prästen från tystnadsplikt ändå möjlighet att tillåta vissa kontakter. Det absoluta har svårt att samsas med den enskilda själavårdens behov av anpassning till olika situationer och behov.

Klarlägganden och hänvisningar till vidareutbildning som i sig kan upplevas som undanglidande har uppenbarligen svårt att överbrygga dessa motsägelser.

Det kan också vara problematiskt för konfidenterna att tystnadsplikt kan ha olika innebörd som är fallet med präst och diakon. Allt fler människor är dessutom ovana vid det traditionella kristna språkbruket, inklusive ämbetsbenämningarna, och enligt själavårdslitteraturen blir det allt vanligare att dessa ovana söker hjälp hos kyrkan. Men de utgår alla säkert ifrån att det som sägs inte sprids vidare.

Det är också värt att notera att tystnadsplikt i lagstiftningen har en annan innebörd än i kyrkoordningen vilket påpekades av Juridiska sakkunniggruppen vid granskningen av den föreslagna kyrkoordningen 1999.

Bikten

Trots att bikt och enskild själavård historiskt och i praktiken kan höra ihop finns det en djupgående skillnad dem emellan. Bikten har vissa bestämda beståndsdelar, i bikten handlar Gud, något förändras definitivt, skulden är definitivt borta. Den enskilda själavården är en process som utvecklas olika beroende på situationen. Den kan leda till bikt som då blir ett särskilt moment.

Bikten har sakramental karaktär, den är ett nådemedel, men inom den evangelisk-lutherska kyrkan betraktas den inte som sakrament.

Kyrkoordningens 21 kapitel handlar om bikten:

Kyrkohandboken innehåller en ordning som kan användas vid bikt. I inledningen sägs om bikten att den för människan är en väg till försoning med Gud och med sig själv i Kristi kyrkas gemenskap.

Kyrkoordningen nämner bara prästen i samband med bikt. Trots att mottagande av bikten är ett särskilt prästerligt uppdrag förekommer det att även andra tar emot bikt. Bestämmelsen är problematisk om det är så, vilket torde förekomma, att diakoner eller andra anställda tar emot bikt.

Syftet/Vems intresse?

Göran Bergstrand diskuterar syftet med tystnadsplikten ingående i sin bok utifrån att upprätthållande av förtroende för kyrkans själavård nämns som syfte i vissa dokument, främst i utredningen Prästens tystnadsplikt (SKU 1995:4). Där står (s.19) att avsikten med tystnadsplikten är att upprätthålla förtroendet för kyrkans själavård. Vidare konstateras att det av detta skäl inte var möjligt för konfidenten att lösa prästen från tystnadsplikten. Uppgiften om syftet finns något tidigare i Collmar och Nordströms Sekretess inom kyrkan, om tystnadsplikten i teori och praktik:

Resonemanget stämmer med Tystnadspliktskommitténs (se ovan sid. 23) resonemang om att konfidenten inte kunde lösa prästen från tystnadsplikten men motiveringen än ny. Vad är då syftet och meningen med förtroendet för kyrkans själavård? Är det verkligen ett självändamål? För vems skull finns själavården? Resonemanget har möjligen sin grund i bikthemlighetens motiveringar som hänvisar till Guds agerande. I praktiken innebär motiveringen nu att konfidenten förlorar bestämmanderätten över sin berättelse. Trots det kan personen ändå ge sitt samtycke till att prästen för hans/ hennes bästa kan t.ex. konsultera en expert. Uppenbarligen behövs ett klargörande i frågan om vems perspektiv som skall vara styrande.

Diakonens tystnadsplikt

Diakonatets ställning tydliggjordes och fastställdes under 1900-talets senare hälft och den särskilda tystnadsplikten för diakonen var en nyhet i kyrkoordningen vid millennieskiftet. Diakonens tystnadsplikt saknar den långa tradition som prästens tystnadsplikt har, och olika utredningars och Kyrkomötets ställningstaganden under 1980- och 1990-talet visar stor variation. Vissa bedömningar tycks ha starkare koppling till ämbetsdiskussionen än till det diakonala arbetets behov. Från att under första delen av 1990-talet ha för diakonen förespråkat samma tystnadsplikt som prästens fattade Kyrkomötet 1999 beslut som ansågs innebära anmälningsplikt i vissa situationer.

Vad skulle hända om diakonen för konfidenten talade om att hon/ han har anmälningsskyldighet i vissa situationer? Nu finns kanske erfarenhet av det eftersom det under några år ansågs att anmälningsskyldighet förelåg.

Frågor om tro och liv på nätet

Internet erbjuder helt nya möjligheter till kontakt och särskilt till anonym kontakt som många människor kan föredra i känsliga frågor. Förutom bemannings- och tekniska frågor behöver de själavårdsmässiga kraven och konsekvenserna undersökas och lösas. Kanske kan telefonsjälavårdens erfarenheter vara till nytta.

Summering

Det faktum att erfarna själasörjare inte är tillfreds med nuvarande bestämmelser borde väga tungt i bedömningen om det behövs en översyn av kyrkoordningens bestämmelser om tystnadsplikten, särskilt med tanke på den betydelse som prästens tystnadsplikt enligt Läronämnden har som ”identitetsmässigt grundläggande både för prästen och för kyrkan”. Det kan tala för en översyn av kyrkoordningens bestämmelser.

Det behövs reflektion kring den grundläggande frågan om syftet med tystnadsplikten. För vems skull finns den? Svaret blir styrande för flera andra ställningstaganden.

Problemet med den prästerliga tystnadsplikten tycks främst handla om att tystnadsplikten för bikt och enskild själavård regleras tillsammans utan hänsyn till att tystnadsplikten för enskild själavård enligt förarbeten tillåter vissa kontakter utifrån konfidentens behov.

Att prästens tystnadsplikt har stöd i rättegångsbalken har kanske betydelse bara någon enstaka gång men den kan vara enda utvägen för en människa i svår själslig nöd. Samhället har velat bevara denna möjlighet och den skall kyrkan vara rädd om. Det är viktigt att notera att bestämmelsen även berör andra trossamfund.

Opinionen kring diakonens tystnadsplikt svängde kraftigt under 1990-talet. Nu finns viss erfarenhet som kanske kan visa vad som är mest ändamålsenligt. I de motioner som aktualiserade tystnadspliktsfrågan vid 2006 års kyrkomöte framkommer inte uppgifter om praktiska erfarenheter. Motiveringen i motionerna bygger på det faktum att 1999 års kyrkomötes antaganden om anmälningsplikten inte stämde med de bedömningar som Socialstyrelsens senare gjorde. Det vore intressant att undersöka vad diakoner har för erfarenheter och hur de nu ser på bestämmelsernas ändamålsenlighet. En eventuell undersökning kan omfatta både prästers och diakoners erfarenheter och synpunkter.

Ytterligare en viktig fråga är hur kyrkan kan svara mot de behov som kan finnas av beredskap att ta del i de samtal som förs om trosfrågor på Internet.

Sammantaget kan konstateras att det finns behov av samlad reflektion, mer kunskap om praktiska erfarenheter och en eventuell översyn av kyrkoordningens bestämmelser.